manque

men för den här dagen finns det ingen tröst.

en av de finaste komponenterna i mitt liv sedan de senaste fyra åren har försvunnit.

igår stod jag framför hennne, drog min hand genom hennes päls, bet ihop tänderna och torkade bort tårarna jag inte kunde stoppa. tillslut stod jag faktiskt och ljög för mig själv, hon skulle bara iväg och tävla eller något, det är därför alla är här. jag har gråtit konstant i ett dygn, det finns inget slut. hon är bara borta.

för den bästa ponnyn, tack rosie för det som var.