manque

Det är nog människorna jag bor med som mest förstör mig, men om två och ett halvt år hoppas jag kunna komma härifrån. Det känns synd att man inte kan trivas i det som ska kallas hemma, vart ska man då göra det? Även när jag pratar om att flytta så börjar de "och hur ska du ha råd med det?" Ja, på något magiskt sätt fanns det ju pengar till när min bror flydde i slutet på sommaren. De pratar om studielån, så ja säger så. Då söker jag utbildning i Lund vilket leder dem in på betyg. Betygen som jag just nu sliter för. De säger till mig att jag nu ska bestämma mig för vad jag ska göra efter gymnasiet. De inser inte att ifall jag nu ska bestämma mig för vad jag ska göra, ska jag alltså bestämma mig för vad jag ska göra helt livet. Annars har jag slösat bort fem år på en utbildning där jag kanske inte ens trivs. Jag är helt vilse i det här och det finns ingenstans där jag kan söka skydd och vägledning. Jag var tvungen att skriva av mig eftersom mina familjemedlemmar i skrivande stund står i köket och skriker så att mitt huvud gör ont. Människor som skriker har alltid varit min svaghet och det här gör ingenting bättre. Jag hatar dem, jag hatar mig, jag hatar allt. Det här hade tills nu varit en bra dag. Tack så jävla mycket.