manque

det var inte med meningen till en början, det råkade bli så. en slump. ödet. eller så kanske det beror på vilka bokstäver jag skrev in, och efter såhär lång tid förväntar man sig förändring, man kräver den. men så kan det ändå kännas som den där kniven genom magen som skär genom mellangärdet när det inte finns något syre i rummet och när jag inte längre ser bilden framför mig klart av salt vatten. det är då jag inte vet hur mycket tid jag kommer behöva. det är då jag inte ens vet om tid kommer hjälpa. det är då det känns som att enda lösningen är att hitta någon annan men jag vet att det ändå bara skulle vara för att fylla tomrummet efter honom.