manque

det är nu det är meningen att man ska vara glad över att få träffa alla igen efter sommaren, men jag har träffat folk under sommaren. och jag är inte glad. inte i skolan i alla fall. till allas stora förvåning lyckas jag faktiskt hålla mig samman väldigt bra hemma och lyckas åtstadkomma både glädje och hopp och blablabla. känner hela tiden hur jag bara är en hormonstyrd tonåring som inte kan reglera sina ansiktsdrag. men jag springer, flera gånger i veckan ute i skogen och på vägar. jag målade några smålådor rosa och har spelat lite piano. läser som om det inte fanns någon morgondag och väntar på att saker ska ta slut.