manque

det är för det mesta samma tankar som passerar mig, men som jag aldrig lär mig något av. mina försök till att förklara mig låter mest som ett patetiskt försök av en för ytlig människa som vill låta djup. även om jag kanske ibland ser tillbaka på mig själv, som person och individ och kan bara tänka att allt är ytligt. om jag skulle försöka ta upp något seriöst, något som faktiskt berört mig men så skämtar jag istället alltid bort det eftersom jag antar på det senaste året har det blivit min roll. även om jag känt mig annorlunda sedan jag kom hem från gotland, den nya vemodigheten som slog i mig, eller overklighetskänslan jag behöll från borlänge. eller hur jag reagerade så starkt på den enorma förändringen som kom förra hösten. det känns ändå som att allt förändrades för två år sedan. det känns som att den sommaren gjorde något med mig som gör att jag kunnat känna igen mig själv. fast om jag tänker efter mer än så går det längre än så. tills när jag var tolv och tog mig ur den trygghet som mitt hem med beskyddande föräldrar ger. jag började på mitt eget sätt upptäcka världen steg för steg vilket också satte mig i någons slags depression även om jag nu för tiden inte kan skilja den ena känslan från den andra men om man ska ta det från vad omvärlden sa, vad kuratorn sa. varför mamma helt plötsligt började ringa upp psykologer när jag vissa dagar bara kände mig helt galet levande.

även om allt det där, även om ärren det gav mig håller jag ändå bestämt fast vid att tretton är den bästa ålder som finns och jag vill på något sätt att alla små trettonåringar ska ta vara på de tolv månaderna de får. fast jag har insett att det här med att ta vara på saker, i alla fall för mig inte fungerar. och sedan innan man vet ordet är man sjutton, utan något djup kvar. utan förmåga att sätta ord på någonting och för det mesta känna sig oduglig till det mesta. det värsta är att jag inte vet om jag menar vad jag säger, min osäkerhet på vad jag känner har drivits så långt att det inte finns något kvar. när jag började skriva det här tänkte jag mest på hur jag inte kan lära mig att komma ihåg vad jag sagt till mig själv innan det jag skulle undvika redan har slagit ner mig igen. kanske ska börja göra listor på allting. bli helt bunden till dem, med ett helt ospontant liv tills jag dör. fast jag skulle ändå bara ha bort listorna och göra nya överallt och glömma bort innebörden med de och bara bli förvirrad så när jag tänker efter ska jag bara strunta och bara fortsätta göra om mina misstag och ta en dag i sänder, och imorgon blir det bättre.