i know things are looking up, but soon they'll take us down.
det var måndag och jag vaknade alldeles försent, lämnade två rör blod, fick blodtrycket kollat och så den där kommentaren "du ser frisk ut". jag känner mig inte så jävla frisk, och även om jag är frisk är jag trött. för trött, mer än vanligt tonåringstrött. mer 92+trött närmare döden. väntar nu på ett samtal om det finns något i mitt blod som är fel, vet inte vad jag tar mig till annars. de bara upprepar, det tar tid och självfallet vet jag att det tar tid. men inte sådan här. åker hem i bilen med mamma men orkar inte gå av vid skolan som planen var utan gråter tills mamma kör in till vägkanten och frågar om de glömmer bort mig. jag orkar inte svara, jag vill både säga ja och nej. jag är alltid bortglömd, jag är mellanbarnet mellan två sjukare bröder, det är min roll att vara bortglömd. men samtidigt måste jag förstå, att sitta i den situation de är i nu. allt blir så rörigt. sover under dagen, går tillbaka till skolan. skriker fuck off till folk men ingen fattar. mamma vill veta vad som är fel. ingenting är fel eller så är allt fel. har gått upp alldeles för många kilo och passerat min gräns, vågar inte äta.
jag tror jag mår bra nu, jag tror det är såhär det känns när saker är okej fast samtidigt som ingenting är det.
men det måste väl vara så. tänker att om jag bara går ner sju kilo kommer allt kännas mycket bättre. vill inte vara besatt med vad jag väger.
/från en trött människa som lämnade nationella först och har för lite att göra.
tjenare kexet.
jag ville visa att mitt nagellack och mina ögon hade samma färg.
fast de hade inte det.
och nu är mina naglar svarta.
men hey! jag är nog glad, det tror jag i alla fall.
ääh, joo. glad är jag. helgen har varit fin. även om det inte blev någon johnossi i fredags.
ja, trevligt. det var det.
tack för ditt fuck fake ass friends
en dag som alla andra, en i mängden. börjar dagen vaknar som alltid tröttare än jag somnat. jag är inte tonåring. jag är sjuk och kommer förbannat alltid vara. får ont i magen när minnesbitar kommer tillbaka och jag vill hemskt gärna kasta något av glas i vägen för att se det gå i tusen bitar så jag inte är det enda som gör det. äcklas av mig själv, kommer iväg försent. glömmer telefonen på golvet. orkar inte säga hej och går rakt förbi andra ansikten. accepterar utåt sett mitt IG i franska. är otrevlig. är inte aktiv på nästa lektion heller. tar bussen, vet att jag säger fel saker pratar för mycket. en timme tar en vecka här, slå mig så att något händer. åker till huddinge sjukhus för att hälsa på min broder. tar bussen hem. sedan, om det vanliga att komma hem men aldrig vara hemma. dagen slutar bakom låsta dörrar, mot en vit vägg upplöst till tårar. om ett år eller två kommer det här vara över, om ett år eller två är det aldrig över. hittar ingen balans i någonting.
