manque

en dag som alla andra, en i mängden. börjar dagen vaknar som alltid tröttare än jag somnat. jag är inte tonåring. jag är sjuk och kommer förbannat alltid vara. får ont i magen när minnesbitar kommer tillbaka och jag vill hemskt gärna kasta något av glas i vägen för att se det gå i tusen bitar så jag inte är det enda som gör det. äcklas av mig själv, kommer iväg försent. glömmer telefonen på golvet. orkar inte säga hej och går rakt förbi andra ansikten. accepterar utåt sett mitt IG i franska. är otrevlig. är inte aktiv på nästa lektion heller. tar bussen, vet att jag säger fel saker pratar för mycket. en timme tar en vecka här, slå mig så att något händer. åker till huddinge sjukhus för att hälsa på min broder. tar bussen hem. sedan, om det vanliga att komma hem men aldrig vara hemma. dagen slutar bakom låsta dörrar, mot en vit vägg upplöst till tårar. om ett år eller två kommer det här vara över, om ett år eller två är det aldrig över. hittar ingen balans i någonting.