don't make this worse, you've already gone and got me mad.
vissa dagar fungerar ingenting, jag vill att allt ska dra åt helvete och allting i mig bara går sönder.
andra dagar kan vara okej, det går att skratta utan att tvinga fram det. men samtidigt kan en okejdag så lätt brytas ner tills jag inte är mer än stoft på marken. vill aldrig riktigt vara någonstans. mitt hjärta slår aldrig hårt längre, det har fastnat i ett helt regelbundet bultande. ibland lite svagt men alltid där. vad är det som händer när hjärtat hoppas över ett slag egentligen? känns det såhär för alla? varför slutar jag aldrig vara trött?
Kommentarer
Trackback
