vet inte om det ska kännas såhär.
förstår inte varför jag får sådan ångest över sitta vid skolbänk och varför det blir värre när jag skolkar franskan. friheten över att gå hem har ersatts med tomhet och inte ens tanken på the ark ikväll får mig vilja morgondagen. vet inte när jag slutade se fram emot saker, pratar mest om det inför andra och hoppas att jag låter hoppfull. pratar för mycket eller inte alls och hittar aldrig någon balans. varför kan ingen se hur fel världen är?
Kommentarer
Trackback
