manque

Jag är arton år och har aldrig varit på begravning fast jag har en hel del svarta kläder. För ett halvår trodde jag aldrig livet skulle bli bra igen. Jag visste inte heller vad bra vad för något. När Anna Lindh dog trodde jag inte på döden. Från att jag var femton kändes det som att mitt hjärta blev krossat gång på gång men först förra vintern förstod jag var det egentligen innebar. När sprickorna blir för många. För ett år sedan drack jag alltid för mycket, grät hela tiden och visste aldrig var jag var eller skulle. Jag säger att jag inte är rädd för att dö. Jag är bara rädd för tomheten efter. Eftersom den är evig. Och jag tappar min koncentration efter två  minuter. Hur ska jag då kunna sova i en evighet? Du vet inte det här men jag försökte hoppa från en bro en gång och jag har kommit till att inse att ingenting spelar roll längre. Av vem du är,  vem du varit. Vad du gör eller vad du har gjort. Gjort mot mig. Livet är fortfarande fucked up. Jag är fucked up. Men jag är så jävla nöjd med tillvaron ändå.