manque

Nu är det så passande till den här 30 dagars saken jag gjort under.. lång tid nu faller in lagom till att det idag är två år sedan jag startade den här bloggen en mörk natt i november långt innan saker vände.

Bloggnamnet jag valde, manque är verbet sakna från franskan. Jag antar att det var så jag kände under det året, bara saknad. Att vara tom inuti utan att veta vad som saknas. Att vänta på att livet ska börja.

 

Det har hänt mycket på här två åren som det såklart gör, ingen idé att gå igenom det eftersom de mesta dagarna bara är dagar som går förbi samtidigt som de specialla och stora händelserna är många.

För två år sedan var det några månader jag började på gymnasiet, min bror flyttade till Karlskrona och jag tog över hans rum och målade det vitt. Det var också under den vintern jag blev sjuk. 

Sjuk "på riktigt" i över en månad med för mycket tabletter och besök på sjukhus, tappade rösten, massa vikt och min dåvarande pojkvän. Kändes som det hemskaste som någonsin kunde hända vilket det väl också då var.

 

Men tiden gick jag anpassade mig till gymnasiet, hittade min nya bästa vän och kämpade (och kämpar än) för att hålla kontakten med gamla vänner. Sedan ett tag där var det stormigt på många håll och kanter och finaste Rosie avlivades och allt vara bara sorgligt och trasigt.. osv osv.

Sommar - festival, gotland, jobb, för mycket alkohol.

Höst - bup bup bup, tabletter på nattduksbordet.. sömnlös nätter kaos kaos kaos.

Vinter - här kommer bättring, ovanför utan igen, andas.

Vår - Dör lite i skolan, har fest, blir kär.

Sommar - får jobb, festival, jobb vad känns som dygnet runt men gud så roligt.

Höst - så sitter man här..

 

Och.. jag gråter mycket mer än förut. Och åt allt. Men jag har (på riktigt den här gången) hittat balans. 

Jag försöker ta mig igenom trean nu och drömmer och framtiden. Jag har aldrig samma nattsvarta ångest som förut. Jag behöver inga rakblad, en halvliter vodka eller lugnande piller. Även om jag har ärr som aldrig går bort.

Så nu, det här är slutet för manque. Ingen mer obeskrivlig saknad. Bara ett minne att behålla.

Kanske startar jag upp en ny blogg, lite svårt att bryta vanan efter varit i den världen sedan tolvårs-ålder.

 

Vem som än nu läser allt det här, inte för att någon kommer orka. Men jag hoppas du mår bra, är en bra person och inte är som jag är för två år sedan. För det blir fanimig bättre. Med vilja och anstränging. Så äcklig klychéigt det här men gud, nu har jag skrivit så mycket och har prov imorgon och en prövning på måndag.

Ha det bra! Vem du nu än är. 

Förutom Mitt Romney. 

 

Tina skriver ut.