manque

det är nu det är meningen att man ska vara glad över att få träffa alla igen efter sommaren, men jag har träffat folk under sommaren. och jag är inte glad. inte i skolan i alla fall. till allas stora förvåning lyckas jag faktiskt hålla mig samman väldigt bra hemma och lyckas åtstadkomma både glädje och hopp och blablabla. känner hela tiden hur jag bara är en hormonstyrd tonåring som inte kan reglera sina ansiktsdrag. men jag springer, flera gånger i veckan ute i skogen och på vägar. jag målade några smålådor rosa och har spelat lite piano. läser som om det inte fanns någon morgondag och väntar på att saker ska ta slut.

jag hade en fin idé om hur hösten skullle kunna bli bra. hur jag för en gångs skull skulle jag kunna göra mer än överleva/existera och faktiskt känna något. men saker går lätt fel och jag vet inte vem jag vill, kan eller orkar lita på när det känns som att vart jag än vänder mig känns det som ännu ett slag i magen. istället för att bygga upp en tillvaro av all the little things hänger jag så förbannat hårt kvar vid något flyktigt som aldrig skulle kunna hålla upp mig ändå och redan igår gick det i bitar.

vaknar mitt i natten och gråter för att jag aldrig vet som är fel och att alla bara dör hela tiden och att jag inte vet vad som känns viktigt längre, om någonting gör det överhuvudtaget.

innan jag går ut genom dörren ropar jag över axeln att jag kommer hem tidigt. inte kan det vara helt mitt fel sedan att jag lägger telefonen i min väska och glömmer bort allt som har med tid att göra. jag svarade ändå på ett samtal tillslut, även om det var vid fyra tiden. och jag kom hem i perfekt skick nästa eftermiddag också. inga problem alls. lite vanlig fylleångest som vanligt men samtidigt finns det för tillfället ingenting bättre och jag nöjer mig än så länge med det ytliga jag får, håller ner alla skrik om uppmärksamhet från rätt person och drömmer istället om något bättre.