det här är kärlek inget hot, det var bara det att jag är jävligt desperat.
Söndag.
Det är nog människorna jag bor med som mest förstör mig, men om två och ett halvt år hoppas jag kunna komma härifrån. Det känns synd att man inte kan trivas i det som ska kallas hemma, vart ska man då göra det? Även när jag pratar om att flytta så börjar de "och hur ska du ha råd med det?" Ja, på något magiskt sätt fanns det ju pengar till när min bror flydde i slutet på sommaren. De pratar om studielån, så ja säger så. Då söker jag utbildning i Lund vilket leder dem in på betyg. Betygen som jag just nu sliter för. De säger till mig att jag nu ska bestämma mig för vad jag ska göra efter gymnasiet. De inser inte att ifall jag nu ska bestämma mig för vad jag ska göra, ska jag alltså bestämma mig för vad jag ska göra helt livet. Annars har jag slösat bort fem år på en utbildning där jag kanske inte ens trivs. Jag är helt vilse i det här och det finns ingenstans där jag kan söka skydd och vägledning. Jag var tvungen att skriva av mig eftersom mina familjemedlemmar i skrivande stund står i köket och skriker så att mitt huvud gör ont. Människor som skriker har alltid varit min svaghet och det här gör ingenting bättre. Jag hatar dem, jag hatar mig, jag hatar allt. Det här hade tills nu varit en bra dag. Tack så jävla mycket.
kärlek måste göra ont.
Hej jag blandar rött med rosa vilket måste vara den fulaste färgkombinationen som finns men ibland på helt magiska sätt fungerar den ändå, dock är inte så fallet med mina hörlurar och poptröjan. För snart fem timmar hem kom jag hem från skolan och på den tiden har jag inte gjort något annat än att sminka mig, läst bloggar och pratat med Jos. Lyssnat på fyra skivor har jag ju gjort också. Men nu ska jag upp på vinden och leta fram mina skridskor för imorgon blir det troligen Farsta IP med gulligaste vännerna. Ja, jösses. Det här är en bra fredag.
i've got soul but i'm not a soldier.
och dagarna går: två veckor har gått sedan skolan startade efter för min del ett väldigt långt lov, skoltrött blir jag inte. bara hemskt trött. kommer ingenstans med uppgifterna och folk pratar om att ta igen det som är missat men jag har svårt för att ta tag i det som gäller för nu. blir rädd för människorna och växlar sekundvis om hur vrida de tycker om mig eller inte. Ibland (oftast) får jag inte tyst på mig själv och orden rinner ur min mun innan jag hinner inse vad de betyder.
Vill få världen omkring att inse att jag tänker på dem väldigt mycket, att min tankar jämt kretsar runt deras liv. Men här räcker orden istället inte till och jag står än en gång vid klippkanten och tvekar över vad som är rätt och fel. Jag är omgiven av folk som jag tycker om så himla mycket och de säger oftast vad jag vill höra men känns ändå som att de står grupperade och jag är någon annanstans. Jag vill vara förstavalet men har aldrig varit och kommer aldrig bli.
har för tredje gången sen oktober flyttat runt möblerna i mitt rum. ibland tänker jag att de vita väggarna kommer torka ut mig. ställde sängen i hörnet och det känns bra. böckerna är i brist på hyllor gömda under sängen och den grå bänken skär sig mot resten av det vita. jag har inte haft gardiner på flera år heller. men adventsstjärnan hänger kvar omgiven av den finaste ljusslingan jag vet.
mitt korta hår börjar kännas långt igen så jag ska nog be kim klippa av några centimeter. jag tänker att februari blir en bra månad till det. kan inte bestämma mig för om jag ska planera i dagar, veckor eller månader längre. ingenting passar. har ju bara all tid i världen ungefär.
det finns inga ord för det på det här jävla språket.
räddningen kom en måndags eftermiddag i oktober och försvann på tredje adventskvällen fast egentligen var han nog borta mycket tidigare än så. vet inte vad jag känner för skolan, det förändras med några minuters mellanrum ändå. det eviga kaoset hemma som kanske bara är i mitt huvud. inte vet jag.
come, break me down.
jag har inte träffat honom på två månader, det är ju bara helt sjukt.
när kommer man över någon egentligen?
innan har det tagit kanske en månad innan allt känns okej.
men nu, det tar ju aldrig slut. vad är det här?
jag vill göra paus/stänga av/börja om.
nunununununu.
he wasn't there when i needed him, no he was never there.
Istället för att leta efter någon för att inte vara ensam ska jag acceptera att jag aldrig är ensam eftersom jag har en familj, en bästa vän, en bff och finfina vänner. Det är dessutom inget fel med att vara ensam. Utöver det ska jag sluta tänka på saker som "om jag hade sagt det här istället.." och inte heller vänta på att han ska ringa. Sluta slösa bort din tid dumma sak.
i never knew you at all.
Min mamma säger att hjärtat inte är logiskt
- men jag tror att det är precis vad mitt är.
woke up and wished that i was dead
Det är lite som att bryta ett revben; det blir värre för varje dag som går.
i didn't know where this was going when you kissed me
första dagen på det nya året
Jag vill dela med mig till någon men samtidigt räcker inte orden till och jag vill inte att någon ska se eller veta. Kan inte prata rent, rakt och enkelt om något. Bara omformuleringar och spår jag aldrig följer.
Det är händer jag väljer att inte ta bort, de kyssar jag besvarar och de jag springer ifrån. För egentligen vet jag precis vad jag vill, och det finns en väg dit. Som kanske håller, kanske inte. Min hjärna varnar mig för nedslaget men mitt hjärta slår oregelbundet och mellangärdet värker. Jag är för smart för det här, så vad fan är det jag håller på med?
