you're not enough.
jag bah hej motherfuckers, jag är svart. fast inte särskilt grön, måste åtgärdas. om någon känner sig manad är det bara att höra av sig.
Utkast: Juli 27, 2011
det var inte med meningen till en början, det råkade bli så. en slump. ödet. eller så kanske det beror på vilka bokstäver jag skrev in, och efter såhär lång tid förväntar man sig förändring, man kräver den. men så kan det ändå kännas som den där kniven genom magen som skär genom mellangärdet när det inte finns något syre i rummet och när jag inte längre ser bilden framför mig klart av salt vatten. det är då jag inte vet hur mycket tid jag kommer behöva. det är då jag inte ens vet om tid kommer hjälpa. det är då det känns som att enda lösningen är att hitta någon annan men jag vet att det ändå bara skulle vara för att fylla tomrummet efter honom.
time to set you free
det är för det mesta samma tankar som passerar mig, men som jag aldrig lär mig något av. mina försök till att förklara mig låter mest som ett patetiskt försök av en för ytlig människa som vill låta djup. även om jag kanske ibland ser tillbaka på mig själv, som person och individ och kan bara tänka att allt är ytligt. om jag skulle försöka ta upp något seriöst, något som faktiskt berört mig men så skämtar jag istället alltid bort det eftersom jag antar på det senaste året har det blivit min roll. även om jag känt mig annorlunda sedan jag kom hem från gotland, den nya vemodigheten som slog i mig, eller overklighetskänslan jag behöll från borlänge. eller hur jag reagerade så starkt på den enorma förändringen som kom förra hösten. det känns ändå som att allt förändrades för två år sedan. det känns som att den sommaren gjorde något med mig som gör att jag kunnat känna igen mig själv. fast om jag tänker efter mer än så går det längre än så. tills när jag var tolv och tog mig ur den trygghet som mitt hem med beskyddande föräldrar ger. jag började på mitt eget sätt upptäcka världen steg för steg vilket också satte mig i någons slags depression även om jag nu för tiden inte kan skilja den ena känslan från den andra men om man ska ta det från vad omvärlden sa, vad kuratorn sa. varför mamma helt plötsligt började ringa upp psykologer när jag vissa dagar bara kände mig helt galet levande.
även om allt det där, även om ärren det gav mig håller jag ändå bestämt fast vid att tretton är den bästa ålder som finns och jag vill på något sätt att alla små trettonåringar ska ta vara på de tolv månaderna de får. fast jag har insett att det här med att ta vara på saker, i alla fall för mig inte fungerar. och sedan innan man vet ordet är man sjutton, utan något djup kvar. utan förmåga att sätta ord på någonting och för det mesta känna sig oduglig till det mesta. det värsta är att jag inte vet om jag menar vad jag säger, min osäkerhet på vad jag känner har drivits så långt att det inte finns något kvar. när jag började skriva det här tänkte jag mest på hur jag inte kan lära mig att komma ihåg vad jag sagt till mig själv innan det jag skulle undvika redan har slagit ner mig igen. kanske ska börja göra listor på allting. bli helt bunden till dem, med ett helt ospontant liv tills jag dör. fast jag skulle ändå bara ha bort listorna och göra nya överallt och glömma bort innebörden med de och bara bli förvirrad så när jag tänker efter ska jag bara strunta och bara fortsätta göra om mina misstag och ta en dag i sänder, och imorgon blir det bättre.
violetta
det verkar som att mattias börjar må dåligt igen, mamma undrar om han slarvar med sina mediciner.
jag orkar inte höra deras gräl och som bara går på repetition om samma meningslösa saker.
oftast vill jag hem till trygghet men väl här inser jag att det är var jag har som svårast att andas.
must get out.
mitt ena öra står ut, ganska mycket. ganska fult.
jag kom hem från gotland i fredagsnatt.
efter att ha varit där i fem dagar och längtat hem ganska mycket,
men när jag väl när i nynäshamn visste jag inte vart jag ville ta vägen.
sedan dess har jag packat upp, sovit, sett på filmer och läst jättemycket harry potter.
om mindre än två veckor börjar jag jobba, efter det är sommarlovet slut.
skriver och tänker alldeles för mycket på min vikt, orkar inte dras ner i något som bara består av ångest.
ska försöka hålla mig vaken hela dagen idag.
Hehe....
Men åh, jag blir galen. Det enda jag gör är ett sova, läsa och se på film. Mmm.. Eller äter då, men det blir man tjock av så det känns ju inte jättebra.. Men mäh, kan inte ens sova för min hals är helt konstig och det enda jag kan göra är att hosta och oavsiktligt kväva mig själv - ingen sömn. Istället går jag runt som en zombie om dagarna och mina kära familjemedlemmar förstår inte hur jag kan vara så himla trött... Gjorde en jätterolig deal med mamma, hoppas hon inte var för påverkad och har glömt bort den bara heheh åh vad livet kan vara roligt när man inte gått utanför dörren sen i måndags. Tänker nog inte göra det idag heller. Men imorgon tar jag mig i kragen och drar in till staden för att leta efter en väska från HM som verkar vara slutsåld överallt vilket betyder att det finns 50000 andra människor här i staden med likadan väska. Buhu, så kan jag ju inte ha det. Eller så kan jag det eftersom.... Eftersom... Ja, bara för att jag kan helt enkelt. Åh, jag blir så här extremt weird av att tänka på all mat som finns i köket men som jag inte ska äta. Hatar folk med anorexi som bara nojjar över vad de väger och äter och blablabla. DET HÄR ÄR ERT FEL, ÅÅH...
Haha.
Haha, jag skrev fetaste texten om Peace and Love och sedan försvann den. Hahaha, ovärt. Känns som att jag sovit tre dagar vilket jag i stort sett har. Återkommer, kanske. Haha, alltså herregud. Textjävel.
