don't make this worse, you've already gone and got me mad.
vissa dagar fungerar ingenting, jag vill att allt ska dra åt helvete och allting i mig bara går sönder.
andra dagar kan vara okej, det går att skratta utan att tvinga fram det. men samtidigt kan en okejdag så lätt brytas ner tills jag inte är mer än stoft på marken. vill aldrig riktigt vara någonstans. mitt hjärta slår aldrig hårt längre, det har fastnat i ett helt regelbundet bultande. ibland lite svagt men alltid där. vad är det som händer när hjärtat hoppas över ett slag egentligen? känns det såhär för alla? varför slutar jag aldrig vara trött?
orkar inte människor.
det är alltid fel händer och jag vet inte hur jag får bort dem, den här huvudvärken och allt illamående kommer driva mig galen innan du gör det. känns som att jag aldrig kommer sluta frysa.
del för del förfaller mitt liv, varför dricker jag inte?
ovärt säger jag, OVÄRT.
it ain't pretty.
jag gick hem och tänkte jag orkar inte mer.
jag stod på veronica maggio utan att sjunga, skrika eller vara entusiastisk och tänkte jag orkar inte mer.
jag satt på tåget och hem och tänkte jag orkar inte mer.
jag var i någon killes stuga som vi mötte på bussen och tänkte jag orkar inte mer.
jag gick hem och tänkte jag vill sova.
jag gick och la mig och tänkte vadfan håller jag på med?
jag vaknade och tänkte jag orkar inte mer.
vet inte hur man gör för att se det fina i livet och har därför svårt att tro det finns något.
för att idag är livet ganska fint
finaste the ark.
i met a pretty girl and i wanted to make her mine.
vissa dagar går jag i skolan nio timmar.
då hinner man bli ganska trött och så.
som sista lektion har jag i för sig fotografisk bild då man kan sitta på en bänk och fotografera sina skor.
denna bild, jag bara måste visa. är inte redigerad. den blev så, hade höjt bländaren och så voila!
sitter i köket och dricker te med mamma, är fortfarande dösjuk (förkyld) men tar mig likväl förbannat till skolan och går runt där och klagar istället. och det känns som att jag är ensam i sverige om det. men jag tycker faktiskt om kylan och mörkret.
you always stayed among the ones not so strong.
the ark var jättefina, särskillt ola salo och hans tårar. kunde inte låta bli att obehag när musiken tystnade och man kunde höra hela publiken gråta. förutom jag då, mina iskalla vener var tomma på vodka och därför ganska tysta. fast samtidigt värmen, även om jag inte just då ville dela med mig av kärleken. ändå, vackert.
mamma var ett helvete att ha att göra med på lördagsmorgonen efter att skolan börjat skicka hem mail så fort man missat en lektion, spelade ingen roll vad jag sa. fast det är klart, vi brukar inte förstå särskilt mycket av varandra. skulle kunna vara fint att ha ett välfungerande förhållande med sin mamma men det verkar inte hända här, i alla fall inte så länge jag bor hemma. jag berättar väldigt mycket för henne även om utpressar mig på ganska. dessutom sviker hon alltid mitt förtroende genom att förjävlig när jag berättat något. är så trött på att hon säger att hon bestämmer över mig, över hur jag ser ut, mitt hår, kläder. hur jag beter mig. jag är en individ. jag har ett eget liv (haha, typ) och kan inte leva under någon annans förväntningar. desto mer hon klagar, desto mer vill jag fucka ur.
mamma var ett helvete att ha att göra med på lördagsmorgonen efter att skolan börjat skicka hem mail så fort man missat en lektion, spelade ingen roll vad jag sa. fast det är klart, vi brukar inte förstå särskilt mycket av varandra. skulle kunna vara fint att ha ett välfungerande förhållande med sin mamma men det verkar inte hända här, i alla fall inte så länge jag bor hemma. jag berättar väldigt mycket för henne även om utpressar mig på ganska. dessutom sviker hon alltid mitt förtroende genom att förjävlig när jag berättat något. är så trött på att hon säger att hon bestämmer över mig, över hur jag ser ut, mitt hår, kläder. hur jag beter mig. jag är en individ. jag har ett eget liv (haha, typ) och kan inte leva under någon annans förväntningar. desto mer hon klagar, desto mer vill jag fucka ur.
vet inte om det ska kännas såhär.
förstår inte varför jag får sådan ångest över sitta vid skolbänk och varför det blir värre när jag skolkar franskan. friheten över att gå hem har ersatts med tomhet och inte ens tanken på the ark ikväll får mig vilja morgondagen. vet inte när jag slutade se fram emot saker, pratar mest om det inför andra och hoppas att jag låter hoppfull. pratar för mycket eller inte alls och hittar aldrig någon balans. varför kan ingen se hur fel världen är?
ohno.
känner att jag inte riktigt får till designen. får se hur det blir med den.
samtalet jag inte ville veta av kom ändå och nu har en ångestklump slagit sig ner i mig.
om några veckor kommer det vara okej, men till av vilken kostnad?
så vann vi våra nätter tillbaks.
på spaning efter friheten. jag förblir sjuk och ingenting ska stoppa mig från att se the ark imorgon.
men ingen kommer att förstå.
det blir inte bättre och jag förblir hemma, blir rastlös av att inte orka något så jag släpade mig tillslut ur soffan, från mina täcken, kuddar och trygghet till köket och rörde ihop några havrebollar. så nu har har jag ätit några sådana, en liten bit äppelkaka, citronruta, en skål med yoghurt och müsli, ett kokt ägg plus två knäckebröd med mjukost. och just det, ett glas o'boy. och klockan är inte ens ett. illa, jag har ingenting att göra. eller orkar inte göra någonting men av någon anledning känns det väldigt lätt att gå in i köket och bara plocka på sig saker. jag ska väga mig på måndag och något säger mig att jag inte kommer ha gått ner något. kan inte ens gå ut och springa förrän jag känner mig bättre och gud vet när det blir.
mamma och jag sitter i soffan med varsin dator, hon jobbar och jag låtsas hålla mig vid liv. hon är hemma för att hon vid halv fyra ska på en fotoshoot som jag egentligen skulle göra tills jag insåg att den krockade med helvete till schema och innan jag blev sjuk.
det är så svårt att höra vad du säger.
jag vill gärna tro på deras ord hur falska de än låter så snälla sluta krossa mina drömmar.
i'm sick of trying.
jag är sådär mysigt sjuk utan att egentligen vara sjuk men orkar ändå inte ha en nio-timmarsdag i skolan, strålande dag för att se på film i ca fyrtio minuter, bli rastlöst och börja gå runt i huset, äta för mycket utan att egentligen ha någon aptit, ha ångest över att franska ska vara så jävla svårt, vänta på ett samtal och ett textmeddelande (textmeddelandet i synerhet eftersom det inte finns någon garanti att det kommer oavsett hur mycket jag hoppas.) samtalet får gärna förbli borta. dricker te och litervis med vatten och känner att jag är VÄLDIGT AKTIV här.
you tell me that you love me, then you go and leave me. why you do this to me baby?
vad jag bryr mig om nu är att se dig gråta, för jag har gråtit. och du ringde aldrig.
jag vet inte hur man ska svara,
att det ibland tar emot att andas.
att det alltid känns fel.
att det aldrig blir okej.
varför är det inte oktober?
i just remembered,
i don't like you.
sjuksjuksjuk.
om jag har räknat rätt har jag fått i mig ca 900 kalorier idag och ändå känns det som att jag ätit alldeles för mycket, förstår mig inte på mig själv när jag andra dagar trycker i mig hur mycket som helst utan att det tar stopp. trivs egentligen bäst med att vara hungrig. tycker det bara känns obehagligt när man ätit ett "ordentligt mål mat".
har i alla fall roliga helger i september ser det ut som, har lite svårt att se roligt utan alkohol i för sig men det måste fungera. om jag dricker innan september är slut blir jag bara besviken på mig själv. skulle kunna skära ner på socker när jag ändå är i farten känner jag. och så bröd och pasta. det blir inte så mycket kvar, grönsaker, frukt och quorn. Yum yum. Jag tänker att det ändå är bra, om jag inte känner för att äta maten äter jag mindre.
i want to live a life from a new perspective
jag klarar inte av alkohol eller människor så jag åker ut till havet ett tag och funderar på varför jag ska fortsätta leva, för det är jag ganska säker på att fortsätta göra för ett tag till i alla fall.
